Oskars handbollsblogg

Säsongen är över. Sävehof höll för favortitrycket på damsidan även om det satt hårt åt innan man kunde kalla sig svenska mästare. Och på herrsidan säkrade Drott sm-guldet i den allra sista sekunden. Säsongsavslutningen visade verkligen upp handbollen från sin bästa sida. För låt vara att vi säkert kan se spelmässigt bättre handboll från flera håll i världen. Men produkten handboll är så mycket mer. Spänning, dramatik och inramning bland annat. Och jag tror ingen av oss som var i Scandinavium igår gick därifrån besvikna.

 

Sävehofs damer har haft en makalös säsong. Kanske har svensk damhandbolls stora dominant aldrig varit bättre. Idel segrar på sin väg fram till finalen, och snacket inför matchen handlade om hur Sävehof mer eller mindre skulle kunna jogga hem finalen mot Lugi. Experterna talade om mer än 90% vinstchans för Sävehof, och många mindes nog Lugidamernas kollaps i förra årets final som slutade med förkrossande 27-14 i Sävehof favör.

 

Men Lugi hade gjort sin läxa. Bad i år inte om ursäkt för sin existens. Man mötte Sävehofs anfallspel med ett högt och rörligt försvarspel och det var tydligt något som besvärade Sävehof ordentligt. Halvtidsresultatet 15-16 (Sävehofs siffror först) var verkligen inte något man behövde be om ursäkt för.

 

Sävehof tog tillbaka kommandot i andra halvlek och såg länge ut som svenska mästarinnor. Men främst Maria Adler ville annorlunda och tog trots en svårt ömmande axel mer eller mindre sitt lag på egen hand till en förlängning. Väl där var Sävehof allt för starka, men nog kändes det som om Lugi stod för den starkare prestationen i finalen. Hade en spelare som Anna Olsson kunnat prestera mer i närheten av sitt bästa när det gällde som mest, är jag tämligen övertygad om att Lugi kunnat stå där med guldmedaljerna runt halsen.

 

Med damfinalerna över började en smått magisk stämning att byggas upp i Scandinavium. Jag har varit på mängder av matcher i både handboll, fotboll och hockey. Men frågan är om jag någonsin varit med om en sådan stämning som den igår. 5000 tillresta Kristianstadsupportrar, och någonstans omkring 1000 Drottsupportrar skapade en ljudkuliss som jag inte tror att många idrottsevenemang i sverige någonsin varit i närheten av.

 

IFK Kristianstad inledde finalen klart bäst. I 12 minuter gjorde man mer eller mindre allt rätt över hela banan och hade en fantom i Herdeiro Lucau i målet. Då trodde nog ingen att Philip Stenmalms skott i friläge skulle förändra förutsättningarna för matchen så totalt. Stenmalm träffar Lucau rakt i huvudet, eller i ögat närmare bestämt. Och det tar så illa att Lucau måste avbryta matchen och uppsöka ögonläkare. Mycket olyckligt för Kristianstad men inte minst Lucau själv!

 

Henrik Nordlander får den otacksamma uppgiften att ersätta Lucau i det här läget, men under den första halvlekens återstod gör han det med den äran. Kristianstad går till halvtidsvila med en ledning på 14-9. En ledning som kunde varit ännu större.

 

Avslutningen av herrarnas final 2013 kommer förmodligen att bli klassisk. Rollerna kändess plötsligt omvända när Drott börjar göra allt rätt samtidigt som Kristianstad får allt svårare att komma till bra avslut. Robert Bladh växer ut till en jätte i Drott målet och det dröjer inte så himla länge innan Drott är ikapp i målprotokollet. Att matchen sen inte avgörs förräns i sista sekunden av Magnus Persson känns ganska typiskt för handbollsäsongen 2012-2013.

 

Min egen känsla är Drott vågade vinna samtidigt som Kristianstad var livrädda för att förlora. Henrik Nordlander och Johan Koch har fått en del kritik från de egna supporterleden. Men faktum är att Kristianstad den sista kvarten till stor del bestod av en enda spelare som vågade. Nämligen Lars Möller Madsen. En spelare som Markus Olsson gjorde däremot en mycket blek figur. En av säsongen absolut bästa spelare i elitserien måste kunna prestera bättre när det gäller som mest. Men Markus har nu underpresterat i två raka sm-finaler, och frågan är om en av svensk handbolls största talanger just nu behöver jobba lite med sin mentala styrka.

 

Drott ska dock inte be om ursäkt för sitt sm-guld. Man har hela säsongen överraskat, jobbat på med sitt spel, trott på sig själva och inte minst varit som bäst när det gällt som mest. Många unga spelare har tagit ett enormt ansvar och tagit stora kliv i utvecklingen. Men inte minst har man Ulf Sivertsson som troligen är elitseriens bästa tränare. Han bevisar år efter år hur han lyckas få ut det mesta möjliga av det spelarmaterial han har.

 

Jag hoppas verkligen att nästa säsong kan ta vid lite som den här slutade. Med intresset, publikuppslutningen och den massmediala bevakningen. Kanske inte fullt ut med tanke på att serielunk är något annat än ett slutspel. Men nog känns den inhemska handbollen hetare än på mycket länge. Man har en fantastisk produkt som behöver nå ut till fler. Och det bästa av allt är att H43 är med i finrummet igen nästa år.