En klubb i sorg
Det är på dagen två månader sedan jag senast publicerade ett inlägg på den här bloggen. Konkursen för H43 var då ett faktum och bitterheten var stor och känslorna många. Efter det har ett nytt H43 formats, och det har hänt att det kliat i mina fingrar allt eftersom ett nytt H43 tagit form. Men motivationen har varit låg och jag har inte riktigt förmått mig att sätta mig vid datorn och skriva. Men efter att jag igår nåddes av den oerhört tråkiga nyheten att Bengt "BP" Persson är död bara måste jag skriva några rader.
BP var en av de, ja kanske till och med den störste H43:aren som funnits. Jag har inte hittat några exakta siffror men jag är tämligen säker på att han är den spelare som gjort flest antal matcher för klubben. Utöver detta har han under åren haft många viktiga funktioner i klubben både som tränare, ledare och på andra sätt verkat i kulisserna Själv är jag för ung för att minnas honom som spelare, men när jag under 90-talet började titta allt mer på handboll var han då tränare för H43:s a-lag och det är från då jag har mina första minnen av honom. Men framförallt fick jag förmånen att själv ha honom som tränare ett par år under min tid som pojklagsspelare och junior i H43.
I idrottens värld är vi väldigt duktiga på att använda oss av alltför stora ord. Idrotten kan plötsligt få en allt för stor betydelse. Även utanför idrottens värld svänger vi oss ofta med starka känsloyttringar åt både höger och vänster utan att vi kanske menar dessa fullt ut. Vi var många som uttryckte både känslor och ilska för två månader sedan när H43:s konkurs var ett faktum. Men det är först när en av de största i H43-familjen rycks bort från livet som vi verkligen förstår vad som är viktigt.
Personligen har jag inte haft någon egentlig kontakt med BP de senaste femton åren. Inte mer än att vi har hälsat på varandra i samband med herrlagets matcher och kanske ibland växlat några ord. Därför förvånade det mig faktiskt själv hur berörd och ledsen jag faktiskt blev efter beskedet om hans bortgång. Men det är väl så att vissa människor sätter större avtryck i ens liv än andra. BP lärde mig mycket om handboll, fysträning och kost. Men framförallt gav hans sätt att vara som tränare och ledare mig sunda värderingar som jag tog med mig vidare i livet. På så sätt var han med och formade en liten del av den jag är idag.
Jag minns BP som en mycket aktiv människa med en alldeles utmärkt fysik. Under tiden jag hade honom som tränare hade vi, då 16-19 år gamla, inte alltid så lätt att hänga med honom i löparspåret de gånger han gjorde oss sällskap där. Därför känns det plågsamt att tänka på att han drabbats av en fruktansvärd sjukdom som ALS. En sjukdom som alldeles bryter ner den som drabbas. Att livet inte är rättvist är något vi gång på gång tvingas inse och acceptera. Men vissa gånger känns det mer för jävligt än andra!
