Oskars handbollsblogg

Hoppet tändes för en stund igår. Det pratades om en extern finansiär som skulle rädda H43. Men så blev det alltså inte. Och i efterhand har jag förstått att det heller aldrig var aktuellt. Den fortfarande hemliga finansiären hade aldrig för avsikt att gå in med de pengar som krävdes för att rädda klubben undan konkurs. Istället handlade det om en person som var villig att gå in med pengar för att säkerställa att ungdomsverksamheten kan fortleva.

 

Som H43-supporter har man väl nästan slitits mellan hopp och förtvivlan så många gånger de senaste åren att man borde vara van. Men det blir man givetvis inte. Det lät så himla hoppfullt på de uppgifter som kom fram i media igår att man nästa räknade med att det skulle ordna sig. Men det gjorde ändå inte. Konkursen är ett faktum och H43 Lund finns inte längre i den form vi är vana vid.

 

Jag är givetvis väldigt bedrövad över det här. Och jag har som jag skrivit om i ett tidigare inlägg en känsla av att en del av min identitet tagits ifrån mig. Men samtidigt framkommer det nu uppgifter i samband med konkursen som i alla fall ger en viss strimma ljus i mörkret. Bland annat arbetar den avgående styrelsen för att klubben ska få fortsätta att verka under namnet H43 Lund, och dessutom har det ikväll kommit en kommentar på min blogg som gör gällande att klubben kan bli erbjudna en plats i division 1 till hösten. I så fall så kanske H43 kan komma tillbaka på ett snabbare och bättre sätt än jag trodde.

 

Det är givetvis glädjande. Men samtidigt kan jag inte släppa känslan att detta råkar bli lite väl bra. Missförstå mig inte, jag vill givetvis att det ska bli så bra som möjligt. Men jag har tidigare nämnt min känsla av att det funnits krafter i klubben, i styrelsen, som kanske inte innerst inne velat rädda elitverksamheten. Caj-Åke Andersson uttalar sig idag till media att det ser ut som om ungdomsverksamheten kommer att drivas vidare med bättre ekonomiska förutsättning än någonsin. Och dessutom innebär ju konkursen att alla diskussioner om man ska värva eller satsa på egna produkter är totalt död. Det känns helt enkelt som om det kommer lite för mycket gott ur en konkurs, må så vara på lite längre sikt. Jag kan helt enkelt inte låta bli att undra vad som har försiggått i styrelserummet i H43.

 

Men jag ska poängtera att jag inte har några som helst belägg för det här, och givetvis ska vi vara glada för allt positivt som kommer ur det här oerhört tråkiga läget som aldrig borde ha uppstått. Jag är bitter idag, en av mina stora passioner har tagits ifrån mig, åtminstone för ett bra tag framöver.

 

Det som återstår nu av intresse för mig är var H43-spelarna nu tar vägen. Som supporter har man sina favoriter bland spelarna. Och i de fall det rör sig om andra elitserielag så innebär det en möjlighet att hålla kontakt med sporten och elitserien även när mitt favoritlag är borta!

Just när man börjat ge upp på allvar, och börjat känna sig smått nedstämd över det faktum att H43 inte fanns längre, i alla fall inte i samma form som nu, så kommer det plötsligt nya uppgifter som gör gällande att en extern finansiär har gett sig in i bilden och är redo att rädda klubben undan konkurs. Nu är det givetvis för tidigt att ropa hej än, ett ordentligt besked lär inte komma förrän imorgon, men givetvis ska varje halmstrå gripas.

 

Vem den externa finansiären är vet vi än så länge inte, och vi ska nog inte vara säkra på att vi någonsin får veta det. Men i lundahandbollen finns där ett par starka personer som har ekonomiska muskler. Den det pratas mest och flitigast om är "Glasmästaren" Arne Paulsson. Han har genom åren sponsrat både H43 och Lugi, och dessutom har han i högsta grad bidragit till byggandet av Sparbanken Skåne Arena. Men på slutet har fokus legat på Lugi, och dessutom har det funnits konflikter mellan honom och H43 vilket gör mig tveksam.

 

Då kommer man osökt in på Bo Uddenäs. Som i flera omgånger bidragit till H43 på både det ena och andra sättet. Han har ett stort H43-hjärta, har suttit som ordförande och gått in med pengar vid flera tidigare tillfällen när läget varit prekärt. På så sätt ligger han kanske närmast till hands, men i ärlighetens namn har jag ingen aning. Och det skulle i princip kunna vara vem som helst som går in med pengar, antingen som privatperson, eller kanske mer troligt genom ett företag.

 

Det  är lätt att spekulera, men knappast lönt att sväva iväg. Mycket ska klaffa innan vi vet om vi redan inom kort trots allt får se H43 spela elitseriehandboll igen. Först och främst så måste konkursförvaltaren godkänna finansiären. När väl det är gjort ska även tävlingskommittén ta ställning till om H43 får tillbaka sin plats eftersom man egentligen dragit sig ur. Så på något konstigt sätt kan H43 räddas undan konkursen, men ändå inte få spela mer och börja om i allsvenskan nästa säsong.

 

Det här är givetvis glädjande och en stor lättnad om det blir verklighet. Men jag kan inte hjälpa att jag känner en viss uppgivenhet mitt i alltihopa. Det får banne mig vara slut på cirkusen nu. Jag har varit ganska tydlig med att jag tycker det värsta av allt i hela den här historien är att styrelsen hållit den ekonomiska situationen hemlig. Nu visar det sig ganska tydligt att man om man varit mer öppna hade man kanske kunnat få hjälp innan man behövde lämna in sin konkursansökan.

 

Eller också var man tvungen att gå så här långt för att visa att man menade allvar, och att den här finansiären först då vaknade och var villig att gå in med pengar. Jag vet inte. Vi får vänta och se vad som händer. Klart är att det plötsligt känns hoppfullt igen. Men samtidigt vågar jag inte hoppas för mycket!

Två dagar har gått sedan H43 lämnade in en konkursansökan till Lunds tingsrätt. Den värsta chocken och ilskan har väl så smått börjat att lägga sig. Nu handlar det mer om att förstå att laget jag mer eller mindre följt slaviskt de senaste femton åren inte finns längre. Att förstå att jag inte kommer att gå in genom dörrarna till Sparbanken Skåne Arena fler gånger med en, mot bättre vetande, optimistisk inställning. Det går inte riktigt att ta in, det går inte att förstå. De senaste åren har jag accepterat att H43 inte tillhör den absoluta toppen i Sverige. Jag har till och med accepterat att jag kanske till och från hade varit supporter till ett allsvenskt lag. Men det här. Nej, det har inte gått att förbereda sig för.

 

Jag hade troligtvis tagit det här hårdare om det hade hänt för mellan 5-10 år sedan. Men sedan dess har jag gift mig, och fått två underbara barn. Saker som sätter saker i livet i lite andra perspektiv. Jag har förstått vad som verkligen är viktigt i livet och att handboll bara är handboll. Men samtidigt har jag ju alltid varit en H43-supporter. Glöden och passionen för sporten och klubben har gett mig mycket nöje, och har skapat flera goda kontakter och vänner. Hur mycket det än bara är handboll så har jag alltid kunnat identifiera mig själv som H43-supporter.

 

Många åsikter, mer eller mindre starka, har levererats från alla håll och kanter de senaste dagarna. Flera styrelsemedlemmar, både nu sittande, och tidigare, har med all rätt fått sin släng av sleven. Jag var själv ganska frän i min kritik mot de som styrt H43 de senaste åren. Och det står jag för fortfarande. Men ibland är det lätt att vara onyanserad mitt i den värsta besvikelsen. Som en besökare till mig poängterar i en kommentar så har ju faktiskt flera styrelser de senaste åren hanterat dåliga utgångslägen med stora skulder och ändå fått säsong efter säsong att gå ihop. Och visst, det är ju en bedrift i sig.

 

Jag betvivlar inte att samtliga styrelsemedlemmar genom åren gjort sitt yttersta för H43, och bara velat klubbens bästa. Men ibland räcker inte komptensen till. Och ibland blir det svårt att få många viljor att dra åt samma håll och endast tänka på vad som är bäst för klubben. Och faktum kvarstår. Ingen styrelse de senaste sex åren har på allvar lyckats vända på skutan. Fått finanserna i balans, gett klubben ett positivt eget kapital och en möjlighet att satsa framåt. Det har alltid handlat om att få det att gå runt.

 

Just det där med att få alla att dra åt samma håll tror jag har varit ett problem i H43 under en längre tid. Jag antydde i mitt senaste inlägg att jag hört talas om en konflikt mellan herrelitkommittén och styrelsen som eskalerade när Zoran Roganovic fick lämna klubben. Jag har inte kollat upp sanningshalten direkt, men jag tror att det handlade om att herrelitkommittén och styrelsen hade olika uppfattningar om hur herrlaget skulle styras. Styrelsen med Caj-Åke Andersson i spetsen ville ha till en föryngring och där tonvikten istället skulle ligga på att satsa på ungdomsverksamheten. Herrelitkommittén ville istället fortsätta att värva ihop ett lag för att nå bättre resultat snabbare, i den mån det var möjligt. Och om jag förstått det hela rätt så ledde det till slut att Börje Fennhagen lämnade sin post som ordförande i herrelitkommittén.

 

I efterhand kan man ju alltid diskutera vad som är rätt eller fel. En bra satsning på den egna ungdomsverksamheten är både behjärtansvärd och sund. Men samtidigt kan jag känna att herrelitkommitténs uppgift är att göra herrlaget så slagkraftigt som möjligt så länge man håller sig inom den budget man har. Oavsett vilket så kan den här typen av meningsskiljaktigheter aldrig har varit särskilt bra för H43.

 

Det värsta i hela soppan är dock, som jag påpekat flera gånger tidigare, den oerhört dåliga kommunikationen, och den totala bristen på transparens. Det är fullkomligt sanslöst att så få personer i H43 kände till hur dåligt ställt det var med ekonomin. Jag betvivlar inte att styrelsen gjorde vad de kunde, i alla fall i deras ögon. Men när man inte lät omvärlden veta hur situationen var, så sa man också adjö till flera möjligheter att få hjälp från andra håll. Detta är ett mycket märkligt beteende. Det är inte första gången heller och någon stans så väcker det konspirationsteoretikern inom mig. Caj-Åke Andersson har flera gånger uttalat sig om att han vill satsa på ungdomsverksamheten. Och nu blir viljan att rädda den en stor anledning till konkursen. Man kan inte låta bli att undra.

 

Vi är många H43-supporters som idag undrar vad som händer nu. Frågorna är många, svaren är väldigt få. Kanske finns det en framtid runt hörnet. Men i nuläget har vi inget herrlag att hålla på, inga spelare att imponeras av och få glädjas med. Jag fattar det fortfarande inte och vet inte hur jag ska hantera det. Jag är idag väldigt glad att jag i september tog med min son till Baltiska hallen och bortamatchen mot Hk Malmö. Det blev 19-19 i en tät och tuff match. Han satt och applåderade så fort det blev mål, oavsett vilket lag som gjorde det. Mot slutet av den jämna matchen var mitt föredöme som pappa säkert högst tveksamt. Jämna matcher gör alltid att mitt språkbruk blir något sämre än vanligt. Hur som helst är jag oerhört glad idag att jag fick uppleva den här matchen med honom. Jag fick visa honom något jag brinner för och som jag känner en stark passion för. Någonstans hoppas man som förälder alltid att kunna föra över sina intressen till sina barn på ett sunt sätt. Där och då kunde jag aldrig tro att laget jag håller på inte skulle finnas ett par månader senare. Nu lär det istället dröja länge innan min son får följa med sin pappa för att titta på hans favoritlag i handboll. Och just det gör mig faktiskt väldigt ledsen!

Som H43-supporter har man de senaste sex åren vant sig ganska mycket vid att det då och då dyker upp negativa nyheter kring klubben. Det har varit interna stridigheter, kontroversiella tränarbyten, tränare som lämnar klubben trots kontrakt och marknadschefer som uttalar sig hjärndött på facebook. Men i de allra flesta fall har det handlat om ekonomiska problem. Så även om dagens besked om att klubben lämnat in en konkursansökan kom helt utan förvarning så kan jag inte påstå att jag känner mig särskilt förvånad.

 

Anledningen till konkursen ska kort och gott handla om att man inte får in tillräckligt mycket pengar. Jämfört med den budget man satte i juni saknas i storleksordningen 2,5 miljoner i intäkter för att driva runt verksamheten kring elitlaget. För att inte hamna i ett läge där man måste skuldsätta sig eller inte kunna betala ut löner så väljer man den här vägen. Det gör också att man har stora möjligheter att rädda övrig verksamhet i klubben, inte minst den så framgångsrika ungdomsverksamheten. Ur det perspektivet kan man faktiskt se agerandet som något ansvarsfullt mot spelare, ledare och framförallt alla ungdomar.

 

MEN, och i detta fallet finns det flera MEN. För mig är det en fullständig gåta hur man kan budgetar så fel. 2,5 miljoner är inte lite pengar för en klubb som jag tror omsätter i storleksordning 10 miljoner om året. Det känns som om man satt en budget som till stora delar saknar verklighetsförankring, och till stora delar tror jag personligen att man inte förstod hur mycket attraktionsvärdet kring H43 skulle påverkas negativt av det faktum att man mer eller mindre valde att skicka Zoran Roganovic bort från klubben. En billigare trupp kunde inte väga upp det faktum att såväl publik som sponsorer inte längre kände något sug kring att stödja klubben. Och mitt i alltihopa tycker jag att det känns beklämmande att styrelsen tycker att det är bristen på sportsliga framgånger som är den stora boven i dramat. I min värld borde arrangemang och marknadsföring vara så bra att sportsliga resultat endast ska innebära små skillnader i intresse kring laget och föreningen.

 

Vi ska givetvis inte lägga all skuld på den nuvarande styrelsen. Den negativa spiralen har pågått i sex hela år och under den tiden är det ganska många styrelsemedlemmar som varit med och lämnat tyngder i en allt tyngre ryggsäck som man släpat med sig år efter år. Men klart är att ingen styrelse på allvar lyckats vända skutan med vettiga beslut och lösningar. Och det är också så att H43 varit drabbade av att styrande personer i klubben velat så olika saker. När Zoran Roganovic fick lämna klubben föregicks det enligt vad jag har hört av en ganska hätsk konflikt mellan herrelitkommitén och styrelsen, och kanske framförallt med ordföranden Caj-Åke Andersson. Och att en klubb där alla inte drar åt samma håll inte mår bra säger sig självt.

 

H43 har som sagt en historia de senaste åren med negativ publicitet och mer eller mindre kontroversiella beslut. Och det mest beklämmande med allt i den här historian är att man inte verkar ha lärt sig någonting överhuvudtaget av tidigare händelser. Det är snart tre år sedan som man förra gången deklarerade att man pga. ekonomiska problem var tvungna att dra sig ur elitserien, och för knappa två år sedan drog man först sitt damlag ur elitserien, och så småningom även ur allsvenskan. Båda dessa gånger fick styrelsen massiv kritik för den bristfälliga information kring detta. Framförallt till berörda spelare och ledare. När jag nu läser om hur spelarna i laget nåddes av informationen mailledes samtidigt som pressmeddelandet gick ut blir jag på fullaste allvar riktigt förbannad. I något fall lär det ha varit så illa att någon spelare läste om det på twitter. Hur jävla svårt ska det vara. Vi pratar om människor här som dag ut och dag in tränar hårt och gör sitt yttersta för klubben. Som brinner för sin idrott och åsidosätter mycket annat i livet. Att informera dem om läget innan det går ut till media är det allra minsta man kan begära, och också det sätt det normalt brukar fungera på i övriga arbetslivet.

 

Exakt vad som händer nu vet jag egentligen inte. Men klart är i alla fall att H43 spelat sin sista herrelitmatch på mycket länge. Ungdomsverksamheten ska troligen försöka räddas till varje pris och detta hoppas jag verkligen lyckas. Men tyvärr tror jag att många ungdomar kan komma att lämna föreningen, framförallt de som är lite äldre och vill vidare i sina handbollskarriärer. Vårt framgångsrika P98 lag har nu inget att sikta på i H43 längre.

 

Det kan också vara så att detta påverkar min blogg på att sådant sätt att jag på sikt slutar med det här. Jag vet inte än, och kommer säkert att ha många åsikter ett tag till. Men frågan är bara hur mycket det kommer att finnas att skriva om på en blogg med inriktning på just H43.

 

Vill här också passa på att tacka alla spelare och ledare som gjort sitt yttersta för klubben och laget. Och alla ni som tillsammans med mig suttit på läktaren och gjort vårat yttersta för att ge laget sitt stöd. Vi har trots alla problem upplevt rätt många härliga ögonblick också. För oss är det förbaskat synd att en samling styrelsemedlemmar de senaste åren tagit tveksamma och direkt dåliga beslut som i slutändan har förstört VÅR förening!

Ett längre inlägg kommer jag att publicera senare ikväll. Men kortfattat så känner jag mig både arg, ledsen och besviken över att ett antal riktiga amatörer i styrelserummet har förstört vår klubb. Men tyvärr kan jag inte påstå att jag är särskilt förvånad! H43 har inte mått särskilt väl på många år och det har fullständigt vimlat att felsatsningar och mycket tveksamma beslut!

Jag återkommer som sagt med mera senare ikväll!