Oskars handbollsblogg

Efter allt som hände i H43 under em-uppehållet har det på många sätt varit imponerande att se hur de spelare som stannat kvar verkligen slutits samman och verkligen gett järnet för att klubben ska vara kvar i elitserien. Spelarna har verkligen visat lojalitet genom att sänka sin lön för att ge klubben chansen att sportsligt stanna kvar. Och då ska man komma ihåg att handbollspelare precis som alla oss andra har sina räkningar att betala. Och i vissa fall finns sambos, fruar och barn att ta hänsyn till också. Det är med andra ord långt ifrån något man bara gör i en handvänding. Vi lever alla i en vardag där intäkterna måste täcka utgifterna, oavsett om man är kontorsarbetare, fabriksarbetare eller handbollspelare. Spelarna som är kvar nu har verkligen satt laget för jaget och känslan är att stämningen i truppen är mycket god.

Under uppehållet försvann däremot Johan Brännberg och Daniel Lindqvist från klubben. Två spelare som låg högt i de interna ligorna för antalet mål och assist. Två spelare som jag ända sedan jag startade den här bloggen för ca. 1,5 år till och från varit snabb att kritisera. Kanske lite för att jag som supporter inte kännt att dessa båda spelare varit villiga att offra en framtand för laget, utan snarare satt sina egna prestationer i första rummet, alltså jaget före laget.

När Johan Brännberg dessutom valde allsvenska Hästö är det lätt att tänka sig att de inte var på rent sporsliga grunder han valde att lämna H43. Att välja ett lag som ligger i allsvenskans nedre regioner före att stanna kvar i ett elitserielag där en kraftsamling pågår gör att jag misstänker att det för Johan fanns ekonomiska aspekter som var viktigare än de rent sporsliga. Men det kan lika gärna röra sig om sociala skäl eller något helt annat som fått Johan att välja Hästö. Då jag inte känner till bakgrunden till övergång vill jag inte ta fram stora motorsågen allt för lätt.

Daniel Lindqvist lämnade klubben på ett betydligt mer tråkigt sätt. I samband med en träning efter att spelarna blivit informerade om de dåliga ekonomiska förutsättningarna som kunde leda till allsvenskt spel nästa säsong så förklarade Daniel för sina lagkamrater hur han sedan länge saknat motivation och nu verkligen inte kände för att vara kvar i den här klubben. Han tänkte minsann inte träna och inte heller spela den sedan tidigare inplanerade träningsmatchen mot Hk Malmö.

Daniel ska tydligen inte ha informerat någon ledare om sitt beslut eller sina tankar, och jag kan bara tänka mig hur en spelare som Johannes Sandgren reagerat eftersom Daniel spelat hela hösten på Johannes bekostnad.

För att riktigt trycka ner självförtroendet på sina forna lagkamrater kommer Daniel för att säga hejdå inför matchen mot IFK Skövde. Han deklarerar då hur han helt tappat motivationen för att spela i H43. Han vill nämligen spela slutspel och det kommer ju aldrig det här laget att göra. Precis vad unga spelare behöver höra inför en osäker omstart av elitserien. Dessutom kan det tyckas anmärkningsvärt att Daniel skrev på ett flerårskontrakt med H43 då laget knappast i det skedet var ett stabilt slutspelslag.

Handboll är en lagsport. Ett lag är beroende av rätt spelartyper, spelare som fungerar tillsammans såväl på banan som i omklädningsrummet. Spelare som drar åt samma håll och varje dag gör sitt yttersta för att laget ska vara framgångsrikt. I ett ungt lag som H43:s är det dessutom viktigt att de lite äldre spelarna är ett föredöme för de yngre. Jag saknar inte Daniel Lindqvist i H43. Och för Lugis del är det nog viktigt att de snabbt kopplar greppet om en av de sista slutspelsplatserna. Annars lär ju Daniel på nytt tappa motivationen.