Oskars handbollsblogg

Till slut fick Kenneth Andersson sparken av IFK Kristianstad och därmed tar Ola Lindgren över redan nu och inte den 1:e maj som först var avtalat. Kristianstads styrelse och sportteam gör rockaden nu för att säkra slutspelsplatsen som är i fara efter tre raka förluster. Men man gör det när IFK Kristianstad ändå ligger på sjunde plats i tabellen. Man gör det när Kristianstad upplever sin sportsligt bästa säsong på mycket länge. Och man gör det med endast sex matcher kvar av grundserien vilket ger Ola Lindgren mycket små möjligheter att få till stånd någon förändring på så kort tid.

Känslan är att Kristianstads ledning ska akta sig så att man inte blir fartblinda av den succé som råder kring Kristianstad, såväl ekonomiskt som intressemässigt. En övertro på att kortsiktiga beslut, och kostsamma sådana, ska ge sportslig framgång kan på sikt gräva en grop som man själv i framtiden riskerar att ramla ner i.

Så länge de sportsliga framgångarna ständigt ökar. Så länge näringsliv och publik finns med så är det ganska riskfritt med kortsiktiga lösningar. Men om framgångarna uteblir och man istället hamnar i en negativ spiral med många tränarbyten kortsiktiga dyra spelarkontrakt med mera så kan man på sikt få svårt att gå med i den löneutveckling som man själv nu leder.

Detta finns det flera tydliga exempel på sedan tidigare. Utan att ha den insyn som krävs så hävdar jag fortfarande att H43 lider lite av detta fortfarande. H43 nådde säsongen 07-08 sin hittils största framgång du laget tog sig till semifinal. I det läget knöt man dessutom till sig spelare som Daniel Lindqvist, Joakim Bäckström och Mattias Söder. Spelare som i det läget var etablerade elitseriespelare och knappast lär ha spelat gratis. När följande säsong blev en sportslig missräkning svek publiken och ett missat slutspel ledde till bortfallna intäkter i miljonklassen. Och vi vet alla hur H43:s ekonomi har sett ut sen dess.

Om vi går utanför handbollen och tittar på ishockeyn så tror jag alla i skåne som är någonstans 25-30 år och uppåt kommer ihåg Malmö IF:s satsning i slutet på 80-talet och början på 90-talet som ledde till sm-guld 92 och 94. Malmö ledde i det läget en utveckling med allt högre spelarlöner och Malmö fick mer eller mindre de spelare man pekade på. Malmö Isstadion var fullsatt varje match, och tillsammans med Percy Nilssons pengar så hade man en aldrig sinande kassakista.

Men någonstans efter det andra sm-guldet 1994 hände något. Ödjmukheten försvann och övertron på att pengar skulle ge snabba resultat blev allt tydligare. Tränarbyten blev vardagsmat och dyra spelarkontrakt som inte sportsligt mostsvarade kostnaderna ledde till att de sportsliga framgångarna uteblev. Sakta men säkert försämrades såväl ekonomi som de sportsliga resultaten och en bit in på 2000-talet försvann så Malmö från hockeyns finrum och har inte kunnat återetablera sig sedan dess. Med ett annat och mer ödmjukt agerande under klubbens storhetstid är jag tämligen säker på att Malmö än idag kunnat vara en av svensk hockeys stormakter.

IFK Kristianstad får akta sig så att man inte går samma öde till mötes. Trots att man för tillfället upplever framgång främst utanför planen så måste man fortsätta att vara ödmjuka och fatta långsiktigt hållbara beslut.