Det här är stort!
Sveriges damer säkrade faktiskt en medalj i årets em nu på lördagseftermiddagen när man slog Rumänien i semifinalen. Nu blir det sämst silver men dem här tjejerna lär knappast nöja sig med detta. Dock väntar svårast möjliga motstånd i finalen oavsett hur det går i den andra semifinalen. Antingen ett revanschsuget Norge, eller ett Danmark med en fanatisk hemmapublik i ryggen.
Oavsett vad jag tidigare har tyckt så visst är Linnea Torstensson en världsstjärna. Utan henne hade Sverige knappast vunnit någon av matcherna mot Ungern och nu mot Rumänien! Ska Sverige ha en chans i finalen däremot så måste fler kliva fram.
Försvarspelet på nytt utan anmärkning. Cecilia Grubbström alldeles utmärkt.
En känsla som har grott i mig sedan i höstas någon gång är att Sverige håller på att bli vad Danmark var på 10-15 år sedan. Med framgångsrika damer och något mindre framgångsrika herrar.
Damernas elitserie är starkare än på många år. Inför årets säsong flyttade många tidigare utlandsproffs hem och förstärkte en hel del lag. Dessutom stannade dem stora talanger ytterliggare en säsong. Den utvecklingen har inte herrarnas elitserie riktigt haft.
Nu hoppas jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Varför skulle inte både herrarnas och damernas elitserie kunna stärkas. Damernas framgång nu kan kanske inspirera våra herrar om en månad när vm drar igång på hemmaplan. Får vi något som liknar framgång även där borde den inhemska handbollen resten av säsongen kunna rida på en framgångsvåg. En framgångsvåg som leder till större intresse med större publiksiffror och högre inkomster.
Hur detta slutar återstår att se längre fram. Just nu ska vi bara njuta av att Sverige äntligen är med och spelar om medaljer i ett internationellt mästerskap i handboll igen.
Imorgon är det final och det är bara att tuta och köra. Om jag själv kommer att se finalen vet jag inte i skrivande stund. Normalt går alltid H43 först när man har en match på det behagliga avståndet som Malmö utgör. Dock har jag drabbats av en förkylning som kan få mig att välja den något lugnare tv-soffan imorgon. Min hälsa får avgöra, även om hjärtat kanske blir hårt belastat av en spännande handbollsmatch!
Oavsett vad jag tidigare har tyckt så visst är Linnea Torstensson en världsstjärna. Utan henne hade Sverige knappast vunnit någon av matcherna mot Ungern och nu mot Rumänien! Ska Sverige ha en chans i finalen däremot så måste fler kliva fram.
Försvarspelet på nytt utan anmärkning. Cecilia Grubbström alldeles utmärkt.
En känsla som har grott i mig sedan i höstas någon gång är att Sverige håller på att bli vad Danmark var på 10-15 år sedan. Med framgångsrika damer och något mindre framgångsrika herrar.
Damernas elitserie är starkare än på många år. Inför årets säsong flyttade många tidigare utlandsproffs hem och förstärkte en hel del lag. Dessutom stannade dem stora talanger ytterliggare en säsong. Den utvecklingen har inte herrarnas elitserie riktigt haft.
Nu hoppas jag att det ena inte behöver utesluta det andra. Varför skulle inte både herrarnas och damernas elitserie kunna stärkas. Damernas framgång nu kan kanske inspirera våra herrar om en månad när vm drar igång på hemmaplan. Får vi något som liknar framgång även där borde den inhemska handbollen resten av säsongen kunna rida på en framgångsvåg. En framgångsvåg som leder till större intresse med större publiksiffror och högre inkomster.
Hur detta slutar återstår att se längre fram. Just nu ska vi bara njuta av att Sverige äntligen är med och spelar om medaljer i ett internationellt mästerskap i handboll igen.
Imorgon är det final och det är bara att tuta och köra. Om jag själv kommer att se finalen vet jag inte i skrivande stund. Normalt går alltid H43 först när man har en match på det behagliga avståndet som Malmö utgör. Dock har jag drabbats av en förkylning som kan få mig att välja den något lugnare tv-soffan imorgon. Min hälsa får avgöra, även om hjärtat kanske blir hårt belastat av en spännande handbollsmatch!
Kommentarer
Trackback
