Oskars handbollsblogg

Det är på dagen två månader sedan jag senast publicerade ett inlägg på den här bloggen. Konkursen för H43 var då ett faktum och bitterheten var stor och känslorna många. Efter det har ett nytt H43 formats, och det har hänt att det kliat i mina fingrar allt eftersom ett nytt H43 tagit form. Men motivationen har varit låg och jag har inte riktigt förmått mig att sätta mig vid datorn och skriva. Men efter att jag igår nåddes av den oerhört tråkiga nyheten att Bengt "BP" Persson är död bara måste jag skriva några rader.

 

BP var en av de, ja kanske till och med den störste H43:aren som funnits. Jag har inte hittat några exakta siffror men jag är tämligen säker på att han är den spelare som gjort flest antal matcher för klubben. Utöver detta har han under åren haft många viktiga funktioner i klubben både som tränare, ledare och på andra sätt verkat i kulisserna Själv är jag för ung för att minnas honom som spelare, men när jag under 90-talet började titta allt mer på handboll var han då tränare för H43:s a-lag och det är från då jag har mina första minnen av honom. Men framförallt fick jag förmånen att själv ha honom som tränare ett par år under min tid som pojklagsspelare och junior i H43.

 

I idrottens värld är vi väldigt duktiga på att använda oss av alltför stora ord. Idrotten kan plötsligt få en allt för stor betydelse. Även utanför idrottens värld svänger vi oss ofta med starka känsloyttringar åt både höger och vänster utan att vi kanske menar dessa fullt ut. Vi var många som uttryckte både känslor och ilska för två månader sedan när H43:s konkurs var ett faktum. Men det är först när en av de största i H43-familjen rycks bort från livet som vi verkligen förstår vad som är viktigt.

 

Personligen har jag inte haft någon egentlig kontakt med BP de senaste femton åren. Inte mer än att vi har hälsat på varandra i samband med herrlagets matcher och kanske ibland växlat några ord. Därför förvånade det mig faktiskt själv hur berörd och ledsen jag faktiskt blev efter beskedet om hans bortgång. Men det är väl så att vissa människor sätter större avtryck i ens liv än andra. BP lärde mig mycket om handboll, fysträning och kost. Men framförallt gav hans sätt att vara som tränare och ledare mig sunda värderingar som jag tog med mig vidare i livet. På så sätt var han med och formade en liten del av den jag är idag.

 

Jag minns BP som en mycket aktiv människa med en alldeles utmärkt fysik. Under tiden jag hade honom som tränare hade vi, då 16-19 år gamla, inte alltid så lätt att hänga med honom i löparspåret de gånger han gjorde oss sällskap där. Därför känns det plågsamt att tänka på att han drabbats av en fruktansvärd sjukdom som ALS. En sjukdom som alldeles bryter ner den som drabbas. Att livet inte är rättvist är något vi gång på gång tvingas inse och acceptera. Men vissa gånger känns det mer för jävligt än andra!

Hoppet tändes för en stund igår. Det pratades om en extern finansiär som skulle rädda H43. Men så blev det alltså inte. Och i efterhand har jag förstått att det heller aldrig var aktuellt. Den fortfarande hemliga finansiären hade aldrig för avsikt att gå in med de pengar som krävdes för att rädda klubben undan konkurs. Istället handlade det om en person som var villig att gå in med pengar för att säkerställa att ungdomsverksamheten kan fortleva.

 

Som H43-supporter har man väl nästan slitits mellan hopp och förtvivlan så många gånger de senaste åren att man borde vara van. Men det blir man givetvis inte. Det lät så himla hoppfullt på de uppgifter som kom fram i media igår att man nästa räknade med att det skulle ordna sig. Men det gjorde ändå inte. Konkursen är ett faktum och H43 Lund finns inte längre i den form vi är vana vid.

 

Jag är givetvis väldigt bedrövad över det här. Och jag har som jag skrivit om i ett tidigare inlägg en känsla av att en del av min identitet tagits ifrån mig. Men samtidigt framkommer det nu uppgifter i samband med konkursen som i alla fall ger en viss strimma ljus i mörkret. Bland annat arbetar den avgående styrelsen för att klubben ska få fortsätta att verka under namnet H43 Lund, och dessutom har det ikväll kommit en kommentar på min blogg som gör gällande att klubben kan bli erbjudna en plats i division 1 till hösten. I så fall så kanske H43 kan komma tillbaka på ett snabbare och bättre sätt än jag trodde.

 

Det är givetvis glädjande. Men samtidigt kan jag inte släppa känslan att detta råkar bli lite väl bra. Missförstå mig inte, jag vill givetvis att det ska bli så bra som möjligt. Men jag har tidigare nämnt min känsla av att det funnits krafter i klubben, i styrelsen, som kanske inte innerst inne velat rädda elitverksamheten. Caj-Åke Andersson uttalar sig idag till media att det ser ut som om ungdomsverksamheten kommer att drivas vidare med bättre ekonomiska förutsättning än någonsin. Och dessutom innebär ju konkursen att alla diskussioner om man ska värva eller satsa på egna produkter är totalt död. Det känns helt enkelt som om det kommer lite för mycket gott ur en konkurs, må så vara på lite längre sikt. Jag kan helt enkelt inte låta bli att undra vad som har försiggått i styrelserummet i H43.

 

Men jag ska poängtera att jag inte har några som helst belägg för det här, och givetvis ska vi vara glada för allt positivt som kommer ur det här oerhört tråkiga läget som aldrig borde ha uppstått. Jag är bitter idag, en av mina stora passioner har tagits ifrån mig, åtminstone för ett bra tag framöver.

 

Det som återstår nu av intresse för mig är var H43-spelarna nu tar vägen. Som supporter har man sina favoriter bland spelarna. Och i de fall det rör sig om andra elitserielag så innebär det en möjlighet att hålla kontakt med sporten och elitserien även när mitt favoritlag är borta!

Just när man börjat ge upp på allvar, och börjat känna sig smått nedstämd över det faktum att H43 inte fanns längre, i alla fall inte i samma form som nu, så kommer det plötsligt nya uppgifter som gör gällande att en extern finansiär har gett sig in i bilden och är redo att rädda klubben undan konkurs. Nu är det givetvis för tidigt att ropa hej än, ett ordentligt besked lär inte komma förrän imorgon, men givetvis ska varje halmstrå gripas.

 

Vem den externa finansiären är vet vi än så länge inte, och vi ska nog inte vara säkra på att vi någonsin får veta det. Men i lundahandbollen finns där ett par starka personer som har ekonomiska muskler. Den det pratas mest och flitigast om är "Glasmästaren" Arne Paulsson. Han har genom åren sponsrat både H43 och Lugi, och dessutom har han i högsta grad bidragit till byggandet av Sparbanken Skåne Arena. Men på slutet har fokus legat på Lugi, och dessutom har det funnits konflikter mellan honom och H43 vilket gör mig tveksam.

 

Då kommer man osökt in på Bo Uddenäs. Som i flera omgånger bidragit till H43 på både det ena och andra sättet. Han har ett stort H43-hjärta, har suttit som ordförande och gått in med pengar vid flera tidigare tillfällen när läget varit prekärt. På så sätt ligger han kanske närmast till hands, men i ärlighetens namn har jag ingen aning. Och det skulle i princip kunna vara vem som helst som går in med pengar, antingen som privatperson, eller kanske mer troligt genom ett företag.

 

Det  är lätt att spekulera, men knappast lönt att sväva iväg. Mycket ska klaffa innan vi vet om vi redan inom kort trots allt får se H43 spela elitseriehandboll igen. Först och främst så måste konkursförvaltaren godkänna finansiären. När väl det är gjort ska även tävlingskommittén ta ställning till om H43 får tillbaka sin plats eftersom man egentligen dragit sig ur. Så på något konstigt sätt kan H43 räddas undan konkursen, men ändå inte få spela mer och börja om i allsvenskan nästa säsong.

 

Det här är givetvis glädjande och en stor lättnad om det blir verklighet. Men jag kan inte hjälpa att jag känner en viss uppgivenhet mitt i alltihopa. Det får banne mig vara slut på cirkusen nu. Jag har varit ganska tydlig med att jag tycker det värsta av allt i hela den här historien är att styrelsen hållit den ekonomiska situationen hemlig. Nu visar det sig ganska tydligt att man om man varit mer öppna hade man kanske kunnat få hjälp innan man behövde lämna in sin konkursansökan.

 

Eller också var man tvungen att gå så här långt för att visa att man menade allvar, och att den här finansiären först då vaknade och var villig att gå in med pengar. Jag vet inte. Vi får vänta och se vad som händer. Klart är att det plötsligt känns hoppfullt igen. Men samtidigt vågar jag inte hoppas för mycket!

Två dagar har gått sedan H43 lämnade in en konkursansökan till Lunds tingsrätt. Den värsta chocken och ilskan har väl så smått börjat att lägga sig. Nu handlar det mer om att förstå att laget jag mer eller mindre följt slaviskt de senaste femton åren inte finns längre. Att förstå att jag inte kommer att gå in genom dörrarna till Sparbanken Skåne Arena fler gånger med en, mot bättre vetande, optimistisk inställning. Det går inte riktigt att ta in, det går inte att förstå. De senaste åren har jag accepterat att H43 inte tillhör den absoluta toppen i Sverige. Jag har till och med accepterat att jag kanske till och från hade varit supporter till ett allsvenskt lag. Men det här. Nej, det har inte gått att förbereda sig för.

 

Jag hade troligtvis tagit det här hårdare om det hade hänt för mellan 5-10 år sedan. Men sedan dess har jag gift mig, och fått två underbara barn. Saker som sätter saker i livet i lite andra perspektiv. Jag har förstått vad som verkligen är viktigt i livet och att handboll bara är handboll. Men samtidigt har jag ju alltid varit en H43-supporter. Glöden och passionen för sporten och klubben har gett mig mycket nöje, och har skapat flera goda kontakter och vänner. Hur mycket det än bara är handboll så har jag alltid kunnat identifiera mig själv som H43-supporter.

 

Många åsikter, mer eller mindre starka, har levererats från alla håll och kanter de senaste dagarna. Flera styrelsemedlemmar, både nu sittande, och tidigare, har med all rätt fått sin släng av sleven. Jag var själv ganska frän i min kritik mot de som styrt H43 de senaste åren. Och det står jag för fortfarande. Men ibland är det lätt att vara onyanserad mitt i den värsta besvikelsen. Som en besökare till mig poängterar i en kommentar så har ju faktiskt flera styrelser de senaste åren hanterat dåliga utgångslägen med stora skulder och ändå fått säsong efter säsong att gå ihop. Och visst, det är ju en bedrift i sig.

 

Jag betvivlar inte att samtliga styrelsemedlemmar genom åren gjort sitt yttersta för H43, och bara velat klubbens bästa. Men ibland räcker inte komptensen till. Och ibland blir det svårt att få många viljor att dra åt samma håll och endast tänka på vad som är bäst för klubben. Och faktum kvarstår. Ingen styrelse de senaste sex åren har på allvar lyckats vända på skutan. Fått finanserna i balans, gett klubben ett positivt eget kapital och en möjlighet att satsa framåt. Det har alltid handlat om att få det att gå runt.

 

Just det där med att få alla att dra åt samma håll tror jag har varit ett problem i H43 under en längre tid. Jag antydde i mitt senaste inlägg att jag hört talas om en konflikt mellan herrelitkommittén och styrelsen som eskalerade när Zoran Roganovic fick lämna klubben. Jag har inte kollat upp sanningshalten direkt, men jag tror att det handlade om att herrelitkommittén och styrelsen hade olika uppfattningar om hur herrlaget skulle styras. Styrelsen med Caj-Åke Andersson i spetsen ville ha till en föryngring och där tonvikten istället skulle ligga på att satsa på ungdomsverksamheten. Herrelitkommittén ville istället fortsätta att värva ihop ett lag för att nå bättre resultat snabbare, i den mån det var möjligt. Och om jag förstått det hela rätt så ledde det till slut att Börje Fennhagen lämnade sin post som ordförande i herrelitkommittén.

 

I efterhand kan man ju alltid diskutera vad som är rätt eller fel. En bra satsning på den egna ungdomsverksamheten är både behjärtansvärd och sund. Men samtidigt kan jag känna att herrelitkommitténs uppgift är att göra herrlaget så slagkraftigt som möjligt så länge man håller sig inom den budget man har. Oavsett vilket så kan den här typen av meningsskiljaktigheter aldrig har varit särskilt bra för H43.

 

Det värsta i hela soppan är dock, som jag påpekat flera gånger tidigare, den oerhört dåliga kommunikationen, och den totala bristen på transparens. Det är fullkomligt sanslöst att så få personer i H43 kände till hur dåligt ställt det var med ekonomin. Jag betvivlar inte att styrelsen gjorde vad de kunde, i alla fall i deras ögon. Men när man inte lät omvärlden veta hur situationen var, så sa man också adjö till flera möjligheter att få hjälp från andra håll. Detta är ett mycket märkligt beteende. Det är inte första gången heller och någon stans så väcker det konspirationsteoretikern inom mig. Caj-Åke Andersson har flera gånger uttalat sig om att han vill satsa på ungdomsverksamheten. Och nu blir viljan att rädda den en stor anledning till konkursen. Man kan inte låta bli att undra.

 

Vi är många H43-supporters som idag undrar vad som händer nu. Frågorna är många, svaren är väldigt få. Kanske finns det en framtid runt hörnet. Men i nuläget har vi inget herrlag att hålla på, inga spelare att imponeras av och få glädjas med. Jag fattar det fortfarande inte och vet inte hur jag ska hantera det. Jag är idag väldigt glad att jag i september tog med min son till Baltiska hallen och bortamatchen mot Hk Malmö. Det blev 19-19 i en tät och tuff match. Han satt och applåderade så fort det blev mål, oavsett vilket lag som gjorde det. Mot slutet av den jämna matchen var mitt föredöme som pappa säkert högst tveksamt. Jämna matcher gör alltid att mitt språkbruk blir något sämre än vanligt. Hur som helst är jag oerhört glad idag att jag fick uppleva den här matchen med honom. Jag fick visa honom något jag brinner för och som jag känner en stark passion för. Någonstans hoppas man som förälder alltid att kunna föra över sina intressen till sina barn på ett sunt sätt. Där och då kunde jag aldrig tro att laget jag håller på inte skulle finnas ett par månader senare. Nu lär det istället dröja länge innan min son får följa med sin pappa för att titta på hans favoritlag i handboll. Och just det gör mig faktiskt väldigt ledsen!

Som H43-supporter har man de senaste sex åren vant sig ganska mycket vid att det då och då dyker upp negativa nyheter kring klubben. Det har varit interna stridigheter, kontroversiella tränarbyten, tränare som lämnar klubben trots kontrakt och marknadschefer som uttalar sig hjärndött på facebook. Men i de allra flesta fall har det handlat om ekonomiska problem. Så även om dagens besked om att klubben lämnat in en konkursansökan kom helt utan förvarning så kan jag inte påstå att jag känner mig särskilt förvånad.

 

Anledningen till konkursen ska kort och gott handla om att man inte får in tillräckligt mycket pengar. Jämfört med den budget man satte i juni saknas i storleksordningen 2,5 miljoner i intäkter för att driva runt verksamheten kring elitlaget. För att inte hamna i ett läge där man måste skuldsätta sig eller inte kunna betala ut löner så väljer man den här vägen. Det gör också att man har stora möjligheter att rädda övrig verksamhet i klubben, inte minst den så framgångsrika ungdomsverksamheten. Ur det perspektivet kan man faktiskt se agerandet som något ansvarsfullt mot spelare, ledare och framförallt alla ungdomar.

 

MEN, och i detta fallet finns det flera MEN. För mig är det en fullständig gåta hur man kan budgetar så fel. 2,5 miljoner är inte lite pengar för en klubb som jag tror omsätter i storleksordning 10 miljoner om året. Det känns som om man satt en budget som till stora delar saknar verklighetsförankring, och till stora delar tror jag personligen att man inte förstod hur mycket attraktionsvärdet kring H43 skulle påverkas negativt av det faktum att man mer eller mindre valde att skicka Zoran Roganovic bort från klubben. En billigare trupp kunde inte väga upp det faktum att såväl publik som sponsorer inte längre kände något sug kring att stödja klubben. Och mitt i alltihopa tycker jag att det känns beklämmande att styrelsen tycker att det är bristen på sportsliga framgånger som är den stora boven i dramat. I min värld borde arrangemang och marknadsföring vara så bra att sportsliga resultat endast ska innebära små skillnader i intresse kring laget och föreningen.

 

Vi ska givetvis inte lägga all skuld på den nuvarande styrelsen. Den negativa spiralen har pågått i sex hela år och under den tiden är det ganska många styrelsemedlemmar som varit med och lämnat tyngder i en allt tyngre ryggsäck som man släpat med sig år efter år. Men klart är att ingen styrelse på allvar lyckats vända skutan med vettiga beslut och lösningar. Och det är också så att H43 varit drabbade av att styrande personer i klubben velat så olika saker. När Zoran Roganovic fick lämna klubben föregicks det enligt vad jag har hört av en ganska hätsk konflikt mellan herrelitkommitén och styrelsen, och kanske framförallt med ordföranden Caj-Åke Andersson. Och att en klubb där alla inte drar åt samma håll inte mår bra säger sig självt.

 

H43 har som sagt en historia de senaste åren med negativ publicitet och mer eller mindre kontroversiella beslut. Och det mest beklämmande med allt i den här historian är att man inte verkar ha lärt sig någonting överhuvudtaget av tidigare händelser. Det är snart tre år sedan som man förra gången deklarerade att man pga. ekonomiska problem var tvungna att dra sig ur elitserien, och för knappa två år sedan drog man först sitt damlag ur elitserien, och så småningom även ur allsvenskan. Båda dessa gånger fick styrelsen massiv kritik för den bristfälliga information kring detta. Framförallt till berörda spelare och ledare. När jag nu läser om hur spelarna i laget nåddes av informationen mailledes samtidigt som pressmeddelandet gick ut blir jag på fullaste allvar riktigt förbannad. I något fall lär det ha varit så illa att någon spelare läste om det på twitter. Hur jävla svårt ska det vara. Vi pratar om människor här som dag ut och dag in tränar hårt och gör sitt yttersta för klubben. Som brinner för sin idrott och åsidosätter mycket annat i livet. Att informera dem om läget innan det går ut till media är det allra minsta man kan begära, och också det sätt det normalt brukar fungera på i övriga arbetslivet.

 

Exakt vad som händer nu vet jag egentligen inte. Men klart är i alla fall att H43 spelat sin sista herrelitmatch på mycket länge. Ungdomsverksamheten ska troligen försöka räddas till varje pris och detta hoppas jag verkligen lyckas. Men tyvärr tror jag att många ungdomar kan komma att lämna föreningen, framförallt de som är lite äldre och vill vidare i sina handbollskarriärer. Vårt framgångsrika P98 lag har nu inget att sikta på i H43 längre.

 

Det kan också vara så att detta påverkar min blogg på att sådant sätt att jag på sikt slutar med det här. Jag vet inte än, och kommer säkert att ha många åsikter ett tag till. Men frågan är bara hur mycket det kommer att finnas att skriva om på en blogg med inriktning på just H43.

 

Vill här också passa på att tacka alla spelare och ledare som gjort sitt yttersta för klubben och laget. Och alla ni som tillsammans med mig suttit på läktaren och gjort vårat yttersta för att ge laget sitt stöd. Vi har trots alla problem upplevt rätt många härliga ögonblick också. För oss är det förbaskat synd att en samling styrelsemedlemmar de senaste åren tagit tveksamma och direkt dåliga beslut som i slutändan har förstört VÅR förening!

Ett längre inlägg kommer jag att publicera senare ikväll. Men kortfattat så känner jag mig både arg, ledsen och besviken över att ett antal riktiga amatörer i styrelserummet har förstört vår klubb. Men tyvärr kan jag inte påstå att jag är särskilt förvånad! H43 har inte mått särskilt väl på många år och det har fullständigt vimlat att felsatsningar och mycket tveksamma beslut!

Jag återkommer som sagt med mera senare ikväll! 

Lundaderby brukar innebära mer kamp än skönspel. Kvällens match var inget undantag. Två bra försvar och två riktigt bra målvakter gav en oerhört målsnål tillställning som knappast gladde särskilt många handbollsvänner runt om i landet, förutom de Lugisupportrar som fick fira segern. Matchen slutade med de osannolika siffrorna 18-13.

 

Det var kamp och tuffa tag redan från början. Två lag som redan från början lade fokus på försvarsspelet. Utdelningen framåt var skral och ställningen 1-1 efter sju minuters spel säger väl egentligen det mesta. Det var också i den vevan som Zoran Roganovic fick ett rött kort efter att ha gått hårt åt Joakim Bååk. Ganska hårt dömt om ni frågar mig, men samtidigt var det farligt spel och rent principiellt ska sådant beivras.

 

Det röda kortet ställde definitivt till det för Lugi en stund som hade svårt för att forcera H43:s försvarsspel. Och längst bak stod en för dagen fullkomligt lysande Oscar Jensen. Problemet för H43 var att man hade om möjligen ännu svårare att forcera Lugis försvar, och att Espen Christensen i Lugis mål var ännu mer lysande. Halvtidsresultatet 9-6 känns spontant som det mest målsnåla i elitserien på väldigt lång tid.

 

Andra halvlek såg väl i stort lika dan ut. Bra försvars och målvaktsspel, betydligt sämre anfallsspel. Den andra halvleken jämnade också ut antalet röda kort eftersom Jacob Anderberg gjorde en fullkomligt vansinnig grej när han greppade tag i Hampus Jildenbäcks ben eller fot när denne hoppade upp på ett friläge. Denna typ av tilltag vill jag verkligen inte se på handbollsplanen, och hur blå jag än må vara så borde såna här saker nog rendera åtminstone en matchs avstängning.

 

Att släppa in 18 mål i ett derby är riktigt bra. Försvarsspelet förtjänar givetvis beröm, och Oscar Jensen gjorde nog sin bästa insats i H43-tröjan kändes det som. Men tyvärr så kommer ju det hela lite i skuggan av att man endast mäktar med att göra 13 mål framåt. Det är verkligen inte bra. Det ska erkännas att Lugi står för en stark försvarsinsats, och Espen Christensen hade 65% räddningar vilket är helt sanslöst. Men det beror ju också lite grann på vilka skott han får på sig, och det är knappast så att H43:s skyttar satte honom på några svårare prov ikväll.

 

H43 har stora problem i sitt anfallspel, det har man sett hela säsongen. Det känns som att fler spelare måste gå mer rakt på mål. Och dessutom måste man få med såväl kanter som linjespelare på ett bättre sätt. Det låter kanske enkelt men det är det givetvis inte.

 

Någonstans får vi ändå se kvällens match som ett litet fall framåt jämfört med den senaste matchen mot Drott. Idag kämpar man hela vägen och håller ner antalet insläppta mål. Man släpper ju faktiskt in 20 mål mindre idag jämfört med hur det var mot Drott. Och det är starkt. Men samtidigt ska man vara medveten om hur det hade kunnat se ut om Oscar Jensen haft en lite sämre dag, då hade vi talat om en fullständig förnedring!

 

Skrev egentligen det här inlägget redan igår kväll endast någon timme efter matchen. Men av oklar anledning gick det inte att publicera då. Ni får det nu istället, men får då stå ut med att tidsaspekterna inte riktigt stämmer.

En handbollsmatch varar som bekant i 60 minuter. Då håller det inte att inleda matchen som H43 gjorde idag. Det stod 0-5 efter 6 minuter. Och efter dryga kvarten stod 4-11. Först då började H43 att spela handboll på allvar.

Den kvarvarande kvarten av den första halvleken i kvällens match kan möjligen vara det bästa H43 visat upp så här långt den här säsongen. Sex raka mål från hemmalaget på cirka tio minuter gav hastigt och lustigt 10-11, och helt plötsligt blev det match igen. Joakim Bååk visade gammal god form och var tämligen överlägset bäste spelare i H43, men även Oscar Jensen i målet var starkt bidragande till att H43 tog sig in i den här matchen igen.

Halvtidsresultatet skrevs till 12-12 vilket H43 i det läget av matchen givetvis ska vara mycket nöjda med. Hade någon kvarten tidigare sagt till mig att H43 skulle ha oavgjort i paus hade jag troligen bett vederbörande att ta kontakt med psykvården, så osannolikt kändes det faktiskt ett tag att H43 skulle kunna göra match av det här. Men handboll är en fantastisk sport där mycket kan hända, och oftast händer det fort.

I väldigt många matcher den här säsongen har känslan varit att h43 spelat som bäst när man har hamnat i underläge och haft ett par mål att plocka in. Däremot har man inte varit lika lyckosamma i att skaffa sig en ledning på ett eller ett par mål när man har haft chansen till det. Tyvärr blev fallet så även denna kväll. För trots att man hade ledningen med såväl 13-12, 14-13 och 17-16, så kunde man inte bibehålla det fina spelet från den första halvlekens sista kvart. Istället var det Ricoh som på nytt kunde koppla greppet.

Matchen slutade 23-27, men då rann det iväg lite under slutminuten när H43 chansade för att försöka komma ikapp. Annars var det en jämn match där den store matchvinnaren för Ricoh blev målvakten Tomas Forsberg. Jag har redan berömt H43:s målvakt Oscar Jensen som faktiskt landade på en räddningsprocent på 47 ikväll.. Att han med det inte blir bäste målvakt i matchen är inget annat än sjukt. Men Forsberg hade helt osannolika 54% räddningar ikväll.

Det här är givetvis en oerhört sur förlust. En hemmamatch mot Ricoh är definitivt en match som H43 bör vinna. Men ikväll är där ett par spelare som inte riktigt kommer upp i nivå. Joakim Bååk gör sin bästa match för säsongen, Julius Andersson likaså. Och Oscar Jensen var som ni förstått vid det här laget stundtals formidabel i målet. Men de var lite för ensamma. Spelare som Rune Poulsen och Måns Gerdtsson kom inte riktigt upp i normal nivå ikväll, utan att för sakens skull vara dåliga. När Ricoh valde att punktmarkera Joakim Bååk var det liksom ingen annan som riktigt klev fram.

Ska vi välja att se det positiva i den här matchen så är det givetivs i första hand det faktum att man klarar av att kommat tillbaka efter den katastrofala starten, och till och med ha ledningen i matchen vid ett par tillfällen. Men jag tycker också det känns bra att antalet tekniska fel ännu en gång hölls nere på en acceptabel nivå. Det var liksom inte där det stora problemet låg idag.

Nästa vecka väntar bortamatcher mot Drott och Lugi. Med tanke på rådande form på de olika lagen tycker jag definitivt att H43 ska ha en ganska god chans i dessa båda matcher. Men då gäller det att vara med från början och spela handboll i 60 minuter. Idag förlorar man med fyra mål. Det stod 0-5 efter sex minuter. Den matematiken är inte särskilt avancerad.

Så kom den äntligen, H43:s första seger på hemmaplan den här säsongen. Och kanske kom den något oväntat mot tabellfyran Guif. Ett lag som av många experter tippats vara med och slåss om seriesegern i år. Således var det en ganska bra skalp som H43 tog ikväll även om Guif kanske inte stod för en av sina allra bästa insatser. Oavsett vilket så ska H43-spelarna ha en stor eloge för sin insats idag där man kämpade och slet hela vägen. Dessutom höll man huvudet kallt, spelade tålmodigt och fokuserat. Att man för andra matchen i rad kunde hålla nere antalet tekniska fel i anfallsspelet blev en direkt nyckel till segern.

 

Det var långa stunder en mycket jämn och spännande tillställning. Dessutom var det en målrik tillställning vilket slutresultatet 35-33 verkligen skvallrar om. Ingen av målvakterna i respektive lag hade sin bästa dag. Jag ska inte på något sätt vara kritisk mot vare sig Oscar Jensen eller Torbjörn Jacobsson, men faktum är att med ett bättre målvaktsspel hade H43 troligen avgjort denna matchen långt tidigare. Samtidigt är det inte helt enkelt att vara målvakt mot ett lag som Guif där väldigt många av avsluten kommer från sex meter.

 

H43 kopplade greppet om matchen när man i mitten på den första halvleken gjorde sex raka mål och gick från 6-7 till 12-7. På något sätt fick Guif i det här skedet smaka lite på sin egen medicin när H43 med ett riktigt bra försvarsspel såg till att utnyttja Guifs misstag och straffa dessa med ett effektivt kontringsspel. Att Guif på bara en och en halv minut utnyttjade två av sina time-outer säger väl lite om hur spelet såg ut under den här perioden.

 

Men Guif kom tillbaka, och de sista tolv minuterna av den första halvleken är väl de enda man kan vara ganska kritisk om mot H43:s spel idag. Guif bytte in Herdeiro Lucau i målet, och dessutom ändrade man sitt försvarsspel vilket ställde till det för H43. Man fick plötsligt stora problem i sitt anfallsspel och lyckades bara göra två mål på dessa tolv minuter. Nu ska jag kanske inte vara alltför kritisk när det i slutändan blev seger av detta, men återigen var coachningen i detta skede inte klockren. Bååk, Poulsen och Gedtsson som annars var mycket bra idag alla tre, hann slänga bort ganska många anfall innan Knirr gjorde någon förändring i anfallspelet. Den handlingsförlamningen kunde kostat segern idag, men tack och lov gjorde den inte det.

 

Andra halvleken blev något av en nervpärs för en prövad H43-supporter. Det var oerhört jämnt hela vägen och skiljde egentligen inte mer än ett mål mellan lagen förrän H43 med fyra minuter kvar kunde koppla ett klart grepp om den här matchen när Simon Nyberg med sitt sjunde mål för kvällen gjorde 33-30 till hemmalaget. Men avslutningen blev ändå gastkramande efter en hårt, men riktigt dömd utvisning på Joakim Bååk med tre minuter kvar gav Guif ett utmärkt tillfälle att komma tillbaka. Man hann också göra både 33-31 och 33-32 innan Gustav Thulin gjorde förlösande 34-32 med minuten kvar. Lättnad, glädje och på gränsen till eufori var nog känslor som samtliga H43:are kände när segern till slut kunde bärgas.

 

Många var bra idag och ingen ska egentligen kritiseras. Simon Nyberg blev bäste målskytt och fick också förtjänstfullt pris som hemmalagets bäste spelare. Men jag tycker att hela niometers uppställningen med Joakim Bååk, Rune Poulsen och Måns Gedtsson förtjänar beröm idag. Man visade upp ett tålamod i sitt anfallspel matchen igenom som vi inte sett tidigare. I Rune Poulsens fall var det nog den bästa matchen vi sett i H43-tröjan hittills. Och dessutom var det roligt att se en bra insats från Måns Gerdtsson efter ett par lite sämre matcher från hans sida.

 

I och med segern utökas avståndet till jumboplacerade Önnered ännu mer. Och även om om inte riktigt är där än så är det inte så långt borta från att man får kontakt med lagen ovanför kvalseriestrecket i första hand. Och närmast väntar matcher mot Richo och Drott. Två andra lag från seriens nedre del. Två segrar där så har man helt plötsligt gett sig själv chansen igen att slåss om att undvika kvalserien framåt vårkanten. Det trodde jag inte skulle bli verklighet för ett par veckor sen. Nu återstår ju mycket innan vi är där, men kan man hålla den här nivån framöver så ser det inte alls illa ut.

H43 spelade som bekant oavgjort mot Malmö i tisdags och bärgade ytterliggare ett poäng. Jag är medveten om att detta inlägget kommer väldigt sent, men jag har helt enkelt varit sjuk med feber i veckan och inte riktigt känt att orkan att blogga har funnits där. Det gjorde ju också att jag inte såg matchen i tisdags, men jag har ändå snappat upp en del information kring den.

 

Om vi börjar med att se på det positiva så är det ju givetvis bra att H43 nu har tagit tre poäng på de tre senaste matcherna. Man kan givetvis välja och se det där på olika sätt och med olika utgångsvinkel. Men hur man än väljer att se på det så är trenden nu vansinnigt mycket bättre än den varit under början på säsongen. Det är också starkt att man kommer tillbaka efter ett halvtidsunderläge med 11-14. Med tanke på hur det har sätt ut under stora delar av säsongen hade det inte varit helt orimligt om H43 i det läget hade vikit ner sig än en gång.

 

Men spelarna ville annat. Och framförallt Torbjörn Jacobsson och Simon Nyberg såg till att en poäng stannade i Lund. Det verkar som om Hk Malmö blivit lite av en önskemotståndare för just Torbjörn Jacobsson som såväl denna säsongen som den föregående haft flera direkt matchavgörande insatser. Kul för Torbjörn som annars har haft en lite småmotig säsongsinledning i mina ögon.

 

Dessutom verkar det som om Joakim Bååk äntligen börjar komma igång på allvar och visar lite gammal god form. Jag har förstått att Joakim var outstanding bland H43-spelarna i den första halvleken och det behöver H43 sannerligen idag. Kanske kan det också innebära att tränarna inte behöver famla lika mycket om en fungerande startuppställning framöver.

 

Ska jag trots den inspelade poängen vara lite negativ så kan jag väl känna att en poäng är helt okej. Det kunde varit noll men borde kanske ha varit två. Även om man visade moral och kom tillbaka i den andra halvleken så kunde man återigen inte knyta ihop säcken även om man hade chansen. Jag har förvisso förstått att Nebojsa Simic gjorde en bra insats i Malmömålet, men jag har också förstått att H43 hade flertalet chanser att avgöra och vinna den här matchen. Här måste man bli skarpare när det gäller som mest.

 

Dessutom ska jag gnälla lite över Måns Gerdtssons personliga formkurva som för tillfället pekar rakt ner i källaren. Måns brukar vara ojämn och kommer ibland undan med sämre prestationer genom att balansera upp dem med bättre. Men för tillfället känns det inte som om Måns är i närheten av att spela jämnt med sig själv. De tekniska felen och dåliga avsluten är allt för många för att kunna balanserar upp av hans bra prestationer. Detta är extra synd om nu Joakim Bååk börjar komma igång för då hade vi kunnat ha flera hot från nio meter. Samtidigt vet vi hur bra Måns kan vara när han kommer in i rätt flyt, så jag hoppas att Måns trummar på och försöker utnyttja det han är bra på, då kommer det förr eller senare att lossna igen.

 

Nu närmast väntar hemmamatch mot Guif på söndag. Ett lag som är tippat i den absoluta toppen i år och som i skrivande stund ligger på fjärde plats i tabellen. Det är med andra ord ingen enkel match som väntar H43 och alla poäng för nog ses som en bonus. Samtidigt har inte Guif imponerat i alla sina matcher och för H43 till en fullträff så har man visst en segerchans. Men då måste man hålla nere antalet tekniska fel i sitt spel. Annars kommer man att bli fullständigt sönderkontrade av Guif.

 

Utan att ha sett matchen har jag en känsla av att det fanns en del ljusglimtar man ska plocka med sig. Man fick en bra start och hade initiativet under matchens första kvart. Försvars och målvaktsspel tror jag var ganska okej matchen igenom. Och framförallt fick man äntligen igång lite kantspel. Simon Nyberg och Gustav Thulin var lyckosamma på varsin kant.

Dessvärre fanns det också mindre glädjande delar i H43:s spel också! Jag har i efterhand sett olika uppgifter om antalet tekniska fel. 16 stycken på något ställe, 19 på något annat. Oavsett vilket så är det helt åt helvete för många.

Jag har lite svårt att förstå att man inte kan få ordning på detta. Det måste rimligen vara prio ett för lagets utveckling med tanke på hur matcherna sett ut under hösten.

Nåja, en bortamatch mot Ystad ingår knappast i kategorin av matcher som H43 borde vinna. Kan man ta med sig det som var bra, och samtidigt halvera antalet tekniska fel i nästa match mot Hk Malmö på tisdag, så ger jag laget en riktigt god segerchans då!

Efter sju förluster och en oavgjord match så kom äntligen segern. Och den gjorde det sannerligen mot rätt motstånd i bortamatchen mot Önnered. Det innebar då också att man lämnade jumboplatsen, och kanske kan man nu andas ut lite och börja hitta rätt även i ett större perspektiv.

 

Jag tror knappast att det var särskilt vackert idag, men det var 2 poäng och det var det viktigaste. Då jag inte abonnerar på Tv4-play så blev det till att följa matchen via den gamla hederliga online-rapporteringen. Den har givetvis sina brister men ger ändå en indikation av händelserna på plan. Därför tror jag mig veta att mängden tekniska fel åter varit besvärande. Framförallt Måns Gerdtsson och Rune Poulsen kastade bort mängder med bollar och detta är något dessa både måste få bukt med om H43 ska kunna hot starkare motstånd.

 

Men idag ska jag inte gnälla för mycket. Det handlar om att vinna handbollsmatcher, något H43 inte klarat av tidigare den här säsongen. När man nu gör det så spelar det ju mindre roll egentligen hur det såg ut. Dessutom får man medge att det tyder på en viss mental styrka att ändå gå ut och vinna en sådan här match där det står så väldigt mycket på spel.

 

Hur mycket detta betyder för framtiden är givetvis svårt att sia om just nu. Som H43-supporter hoppas man givetvis på någon form av ketchup effekt. Den första segern är bärgad och laget vet nu hur de ska vinna. Samtidigt får man vara realist och inse att spelet stundtals vacklar betänkligt. Vi får se var det här landar så småningom, just nu får vi njuta av att den första segern är i hamn!

H43 har idag inga välbetalda stjärnor. Men på elitserienivå idag så pratar vi ändå om professionella spelare och tränare som på ett eller annat sätt tjänar pengar på sitt idrottsutövande. Då är det också såväl tränare som spelares ansvar att komma väl förberedda för match när domarna blåser till spel. Därför är det fullständigt åt helvete att det tog närmare en kvart i den första halvleken innan H43 på allvar kom in i kvällens match mot Skövde.

Det syntes lång väg att det var lojt, ofokuserat och ängsligt inledningsvis hos H43. Dåligt anfallsspel och mängder av tekniska fel har vi väl börjat vänja oss vid nu. Men det var väl framförallt det obefintliga försvarsspelet som upprörde mig den första kvarten. Skövde gick ifrån till en ledning med 6-13 och så långt fungerade verkligen ingenting i H43:s spel.

En klar skärpning av försvarspelet ger i alla fall visst hopp i slutet av den första halvleken. Men 12-16 i paus kändes ändå sjukt nog som siffror H43 skulle vara mest nöjda med.

Andra halvlek blir betydligt bättre med H43 ögon sett. Inte minst sedan Oscar Jensen spikade igen målet under en period och gav H43 chansen att komma ikapp. Och ikapp kom man faktiskt. Man hade såväl 21-21 som 22-22. Men när matchen sedan stod och vägde blev det nästan plågsamt att se hur ängsliga många av H43-spelarna blev. Självförtroendet är obefintligt på många händer och det känns faktiskt som om man inte vågar vinna. 25-28 slutar matchen till slut och H43 blir alltmer fast i botten på tabellen.

Jag har redan gnällt om ett tveksamt fokus och kanske tveksam inställning i matchens inledning. Men man ska inte dra alla över en kam och jag vill verkligen framhålla Elias Holmström för hans insats i kvällens match. Elias var mycket bra både framåt och bakåt, men framförallt tycker jag att han visade rätt attityd, och med kroppsspråk och agerande på plan visade han att han verkligen ville vinna den här matchen. Elias har stått för flera fina insatser i höst och han bör få MYCKET speltid framöver. 

Andra spelare som förtjänar att omnämnas är Rasmus Johansson som blev målbäst i H43 med fem mål. Och så ska Oscar Jensen givetvis få ett godkänt totalt för sin fina andra halvlek.

Klart är nu att en snabb förbättring måste ske. Just nu går det inte att blunda för att det här pekar rakt mot allsvenskan. I kommentarsfältet här på bloggen har det diskuterats för och emot ett eventuellt tränarbyte. Själv kan jag förstå båda sidor. Jag är i princip emot tränarbyten som någon slags quickfix, då problemen oftast går djupare en så. Men samtidigt är det ju ett sätt att få till stånd en förändring. Det är betydligt lättare att sparka en tränare än att sparka en massa spelare. 

Tittar vi konkret på coachningen idag så känns det lite plottrigt. Knirr famlar verkligen i mörkret när det gäller att hitta rätt startuppställning. Men till hans försvar ska sägas att det inte kan vars lätt att coacha när spelarnas prestationer är så ojämna. Men ängsligheten och det dåliga självförtroendet hos vissa spelare kan vara en effekt av att de inte känner trygghet. Det kan knappast vara lätt för Joakim Bååk, Andreas Hampe och Fahrudin Zaimovic som idag åkte in och ut på vänsternio om varannat.

Till syvende och sist är det alltid spelarna som ska prestera på banan. Men om inte tränaren når ut med sitt budskap och ger spelarna rätt förutsättning att prestera så kan det vara dags för en ny röst på tränarbänken! 

Enligt media har man i laget pratat mycket om att minska antalet tekniska fel och bli noggrannare i anfallsspelet! Därför är det på ren svenska åt helvete att man redan efter sex spelade minuter gör fyra tekniska fel, och detta under den enda perioden av matchen när man får ordentlig träff i sitt försvarspel. Så istället för en tidig ledning och ett kopplat minigrepp om matchen så får man kämpa för att hålla jämna steg.

När H43 sedan dessutom tappar sitt försvarsspel så kan det ju egentligen bara sluta på ett sätt. Man försöker att ändra till ett 5-1 försvar men helt utan framgång då RIK istället utnyttjar duktige Mario Lipovac på linjen. Men det som personligen oroar och upprör mig mest är att det stundtals såg lite lojt och ointresserat ut i försvarsspelet.

Framåt kör man långa stunder fast i Redbergslids försvar och mängden tekniska fel blir åter hög. Joakim Bååk och Måns Gerdtsson är väl de H43:are som ändå förtjänar godkänt för sina fem mål vardera, men även deras betyg dras ner något på grund av för många tekniska fel. 

Med den här typen av insatser kommer H43 att få det tufft att hålla sig kvar i elitserien den här säsongen. Frågan måste börja ställas om vilket tålamod klubbledningen ska ha innan man agerar på något sätt. Jag är principiellt emot att försöka hitta snabba lösningar med hjälp av tränarbyten. Men det går heller inte att blunda för att Knirr/Geissler hittills inte varit särskilt lyckosamma i sin coachning. Och dessutom är det ju tränarnas ansvar att få spelarna att prestera på max i match efter match. Poängen måste börja trilla in, och de måste börja trilla in nu!