Oskars handbollsblogg

Två dagar har gått sedan H43 lämnade in en konkursansökan till Lunds tingsrätt. Den värsta chocken och ilskan har väl så smått börjat att lägga sig. Nu handlar det mer om att förstå att laget jag mer eller mindre följt slaviskt de senaste femton åren inte finns längre. Att förstå att jag inte kommer att gå in genom dörrarna till Sparbanken Skåne Arena fler gånger med en, mot bättre vetande, optimistisk inställning. Det går inte riktigt att ta in, det går inte att förstå. De senaste åren har jag accepterat att H43 inte tillhör den absoluta toppen i Sverige. Jag har till och med accepterat att jag kanske till och från hade varit supporter till ett allsvenskt lag. Men det här. Nej, det har inte gått att förbereda sig för.

 

Jag hade troligtvis tagit det här hårdare om det hade hänt för mellan 5-10 år sedan. Men sedan dess har jag gift mig, och fått två underbara barn. Saker som sätter saker i livet i lite andra perspektiv. Jag har förstått vad som verkligen är viktigt i livet och att handboll bara är handboll. Men samtidigt har jag ju alltid varit en H43-supporter. Glöden och passionen för sporten och klubben har gett mig mycket nöje, och har skapat flera goda kontakter och vänner. Hur mycket det än bara är handboll så har jag alltid kunnat identifiera mig själv som H43-supporter.

 

Många åsikter, mer eller mindre starka, har levererats från alla håll och kanter de senaste dagarna. Flera styrelsemedlemmar, både nu sittande, och tidigare, har med all rätt fått sin släng av sleven. Jag var själv ganska frän i min kritik mot de som styrt H43 de senaste åren. Och det står jag för fortfarande. Men ibland är det lätt att vara onyanserad mitt i den värsta besvikelsen. Som en besökare till mig poängterar i en kommentar så har ju faktiskt flera styrelser de senaste åren hanterat dåliga utgångslägen med stora skulder och ändå fått säsong efter säsong att gå ihop. Och visst, det är ju en bedrift i sig.

 

Jag betvivlar inte att samtliga styrelsemedlemmar genom åren gjort sitt yttersta för H43, och bara velat klubbens bästa. Men ibland räcker inte komptensen till. Och ibland blir det svårt att få många viljor att dra åt samma håll och endast tänka på vad som är bäst för klubben. Och faktum kvarstår. Ingen styrelse de senaste sex åren har på allvar lyckats vända på skutan. Fått finanserna i balans, gett klubben ett positivt eget kapital och en möjlighet att satsa framåt. Det har alltid handlat om att få det att gå runt.

 

Just det där med att få alla att dra åt samma håll tror jag har varit ett problem i H43 under en längre tid. Jag antydde i mitt senaste inlägg att jag hört talas om en konflikt mellan herrelitkommittén och styrelsen som eskalerade när Zoran Roganovic fick lämna klubben. Jag har inte kollat upp sanningshalten direkt, men jag tror att det handlade om att herrelitkommittén och styrelsen hade olika uppfattningar om hur herrlaget skulle styras. Styrelsen med Caj-Åke Andersson i spetsen ville ha till en föryngring och där tonvikten istället skulle ligga på att satsa på ungdomsverksamheten. Herrelitkommittén ville istället fortsätta att värva ihop ett lag för att nå bättre resultat snabbare, i den mån det var möjligt. Och om jag förstått det hela rätt så ledde det till slut att Börje Fennhagen lämnade sin post som ordförande i herrelitkommittén.

 

I efterhand kan man ju alltid diskutera vad som är rätt eller fel. En bra satsning på den egna ungdomsverksamheten är både behjärtansvärd och sund. Men samtidigt kan jag känna att herrelitkommitténs uppgift är att göra herrlaget så slagkraftigt som möjligt så länge man håller sig inom den budget man har. Oavsett vilket så kan den här typen av meningsskiljaktigheter aldrig har varit särskilt bra för H43.

 

Det värsta i hela soppan är dock, som jag påpekat flera gånger tidigare, den oerhört dåliga kommunikationen, och den totala bristen på transparens. Det är fullkomligt sanslöst att så få personer i H43 kände till hur dåligt ställt det var med ekonomin. Jag betvivlar inte att styrelsen gjorde vad de kunde, i alla fall i deras ögon. Men när man inte lät omvärlden veta hur situationen var, så sa man också adjö till flera möjligheter att få hjälp från andra håll. Detta är ett mycket märkligt beteende. Det är inte första gången heller och någon stans så väcker det konspirationsteoretikern inom mig. Caj-Åke Andersson har flera gånger uttalat sig om att han vill satsa på ungdomsverksamheten. Och nu blir viljan att rädda den en stor anledning till konkursen. Man kan inte låta bli att undra.

 

Vi är många H43-supporters som idag undrar vad som händer nu. Frågorna är många, svaren är väldigt få. Kanske finns det en framtid runt hörnet. Men i nuläget har vi inget herrlag att hålla på, inga spelare att imponeras av och få glädjas med. Jag fattar det fortfarande inte och vet inte hur jag ska hantera det. Jag är idag väldigt glad att jag i september tog med min son till Baltiska hallen och bortamatchen mot Hk Malmö. Det blev 19-19 i en tät och tuff match. Han satt och applåderade så fort det blev mål, oavsett vilket lag som gjorde det. Mot slutet av den jämna matchen var mitt föredöme som pappa säkert högst tveksamt. Jämna matcher gör alltid att mitt språkbruk blir något sämre än vanligt. Hur som helst är jag oerhört glad idag att jag fick uppleva den här matchen med honom. Jag fick visa honom något jag brinner för och som jag känner en stark passion för. Någonstans hoppas man som förälder alltid att kunna föra över sina intressen till sina barn på ett sunt sätt. Där och då kunde jag aldrig tro att laget jag håller på inte skulle finnas ett par månader senare. Nu lär det istället dröja länge innan min son får följa med sin pappa för att titta på hans favoritlag i handboll. Och just det gör mig faktiskt väldigt ledsen!